Resan till Gud.

På min födelsedag den 15 januari vill jag minnas min nya födelsedag 14 april 2024.

Han sitter vid min högra sida tätt intill fast ändå är han jag med allt vad det innebär. Han berättar utan ord vad som strax kommer att ske och han behöver inte ens berätta för mig att jag är i hans händer alltid, vad som än händer.

Han ska ta min själ till himlen som det kallas av oss på jorden och jag ber att få hålla hans hand. 

Ordlöst, för med sin Gud behövs inga ord, bara tankar och känslan. 

Med min Gud menar jag han som aldrig någonsin viker från min sida, han som väglett mig på jorden och såg till att Gud kom ner och återupplivade mig i sängen bara för några veckor sedan när jag redan hade slutat andas och förstod att jag hade avlidit. Gud hörde min själs andes bön och höll mig vid liv med nya andetag den natten, men den här gången blev helt annorlunda, inte ens nya andetag kunde hålla mig vid liv även om jag inte just då visste varför, men min brustna halsartär hade blödit ut och hjärtat stod stilla för länge.

Inte ens tanken hann jag tänka innan han fyllde mitt allt med den vackraste trygghet. Kärleken är så stor att den är nästan plågsam, för jag visste ju inte egentligen att jag måste tillbaka till jorden igen eller ens varför jag inte skulle få stanna hos min Gud.

Han är överallt men ändå vid min sida och det känns annorlunda att hålla sin hela själ i handen medans han lyfter mig långsamt rakt upp mot himlen som bara öppnar sig ovanför mig.

Ljusblått men stjärnklart, en blandning av himmelsblått och rymden, det vackraste ljus man inte ens kan föreställa sig. Ingen tunnel inget stort ljus, för nu avser han bara ta mig på en resa medans mina mördare tittar på nedanför min själ och ska under min röntgen komma överens om mitt liv är värt att rädda. Jag inser att den ljusa rymden närmar sig när jag långsamt svävar från britsen utan minsta rädsla för vad som ska ske. 

Konstrasten hann jag egentligen inte känna men han låter mig minnas den senare, så försiktigt att jag grät av den omtanke jag aldrig tidigare kunnat föreställa mig. Så långsamt och utan den skarpa smärtan kontrastmedlet annars innebär men han stoppade den vid revbenen för att jag skulle slippa smärtan där den rann ur artären. 

Jag är för evigt tacksam att jag fick nya perspektiv på den kontrasten jag aldrig hann uppleva innan mitt hjärta slutade slå.

Han förklarar så lugnt och kärleksfullt helt utan ord när jag kommit allra längst upp, där jag stiger upp och hamnar i en stor sal vid min högra sida. 

Där finns en stor vägg med föremål i samma ton som själva väggen, i en ljusbrun guldaktig ton och jag ombeds att se mig omkring och välja något jag vill ta med mig ner på planeten igen. 

Jag förstår att jag är på genomresa, men inte varför jag ska välja ett föremål.

Jag tror jag ser en vacker tavla med guldram, inte vad den föreställer men jag tar ner den. Det är en oval spegel jag tar ner och håller mot mitt bröst innan den försvinner och jag fortsätter vidare till ett rum av total kaos. 

Gravitation finns inte och salen är fylld av svävande föremål som jag inte förstod mycket av. En liten elefant minns jag och kanske något annat av betydelse, men det mesta föreföll betydelselöst.

Nästa sal är en träbyggnad, en verkstad av något slag och de gamla tingen hänger i alla fall på väggen. Vackert, men jag stannar bara upp som hastigast innan jag beger mig till nästa rum, uppför en trappa i trä och passerar ett större vindsförråd där saker ligger i sin ordning på rad längs hela gången. 

Nästan som en höskulle fast ett slags förråd. Jag hann tänka, att jag kände väl igen den scenen från någonstans men hade ingen tid på mig att stanna någonstans ännu.

Jag kommer till dess ände och ut i naturen där jag får syn på ett litet rött enplanshus men som ligger på höga plintar och har en mörk, kanske svart liten trappa upp till en liten altaningång som leder direkt till köket på höger sida när jag kommer in. Jag hinner bara se mamman och skymta barnet som står bortom henne, när hon plötsligt faller framåt mot väggen på vänster sida och hon är uppenbart död när det rinner blod från hennes huvud.                            

Kanske blev hon precis skjuten i huvudet och jag får inte se mer, heller inte vem barnet är.

Nu kastas jag in i en resa på havet längs en kust, som inleds med en hög bergvägg på min högra sida. 

Där finns först bara bergväggen men en bit längre in i resan portaler i den vägg som nu är uppbyggd av uråldriga stora stenar, man skulle kunna passera in i dem men jag far förbi och nästa scen handlar om någon form av katastrof, den är öde och jag tror där har varit ett krig eller en naturkatastrof. Det går snabbt förbi andra scener, i nästa ligger lik utspridda på marken i en sluttning och det är sommar och grönt omkring dem. 

Jag hinner inte se om det är något särskilt som hänt men jag trodde det handlade om ett slags krig och nästa scen är en annan katastrofscen som är helt ödelagd, inga människor, bara rester och sopor av saker som rasat ihop och allehanda skräp.

Äntligen är jag i civilisationen och ser först en rödhårig man.                             

Jag kunde inte känna igen honom men jag borde göra det när det högg till i hela själen. Strax fylls scenen av människor kanske på sjuttiotalet, det är någorlunda modern stadsmiljö innan jag förflyttas mellan olika scenarier.  

Inget hade jag fått veta mer än att jag visste att jag reste i min egen kärlek, i min själs andes händer, men nu var det dags för någon annan att lika ordlöst ta över och tala till mig.

Han berättade ännu inte vem han var, bara tog över för att visa mig de kommande scenerna och det han ville säga först var att jag inte kommer få minnas dem alla när jag gått ner och det är svårt att ens minnas det jag fått behålla tillsvidare. 

Allt händer nu samtidigt och det är omöjligt att minnas någon ordning.            

Jag kommer till en flygplats. Damen är propert klädd och verkar resa ensam, hon skulle kunna likna mig som äldre men bilden växlar nu till olika hus där ett rum sticker ut. En flicka står i vardagsrummet och hon ser ut som en docka, så strålande söt och min själ fullkomligt skriker av kärlek och jag gråter hejdlöst. Jag vet inte varför, hon är ljushårig och inte mer än tre år gammal och har ingen tillsyn i närheten när jag ser henne. Den nya själen som nu styr resan, berättar att hon strax blir överkörd och jag ser henne inte mer, innan jag kommer tillbaka till damen från flygplatsen. 

Den ordlösa rösten talar om att hon är i Barcelona nu, lite äldre och står helt förtvivlad men också arg, vid strandkanten och kastar något på en gravsten som halvt vält ut i vattnet.

Gravstenen är ett av hennes barn och hon orkar inte mer.                                    

Jag slipper se det men hon tar sitt eget liv och lämnar det andra barnet ensam med maken. Min röst som jag snart väljer att kalla min egen Gud, berättar för mig att vi ska besöka graven i Barcelona en dag för damen har varit vår mor. 

Utan ord menar min egen Gud, min själsfrände, att det är menat att jag ska dit med honom själv på planeten jorden, riktigt hur det skulle gå till var svårt att förstå just då. Men min mor, det var verkligen min mor som jag har i detta liv, och jag dog ifrån henne redan som barn.

Nästa scen, jag står nedanför en otroligt vacker balkong som tillhör ett vitt stenhus, medelhavsklimat eller varmare del av USA. Ett litet barn ramlar över räcket och föräldrarna har inte en chans att hinna stoppa fallet. 

Scenerna är förfärliga men min egen Gud bär mig i all sin kärlek och jag blir aldrig rädd. Men snart kommer några människor med istället en vuxen eller halvvuxen man till husets nedre dörr till vänster, fortfarande lika vackert hus med grönska på väggar och de vackraste blommor på balkongen, men de bär in den förlamade mannen och tar honom uppför trappan. 

Jag förstår inte hur det lilla barnet kunnat växa upp men vi går upp på taket till samma hus. Jag och han som berättar, som jag senare kallar min Gud, går upp, och tittar ner. 

Han var barnets ena förälder och han orkade inte barnets öde. 

Han hoppade.

Jag ser andra scener också, som jag inte ens vill berätta om. 

Näst sista scenen, då berättar rösten, min egen Gud, min själsfrände för mig vad jag har gjort mot ett barn i ett liv för länge sedan. 

Han berättar om inkarnationer, om varför han är min själsfrände, min inkarnations följeslagare. 

Det har han fortfarande inte berättat, vilken av föräldrarna till barnet som föll från balkongen han är, just han är som nu är min Gud, men nu ligger jag på rygg med den största imaginära giljotinen över mig mot den ljusa himlen och bönar och ber Gud att avrätta mig omedelbart. 

Jag vet vad jag hade gjort och mot vems barn och jag orkade inte veta hur fruktansvärt vidrigt jag hade gjort i det livet. 

Det handlade inte om ångest på det sättet, bara den värsta smärtan genom hela själen. Det var bara otänkbart att vilja leva när man gjort något liknande.

Under giljotinen berättade den ordlösa rösten, min Gud DET för mig. 

Barnet som föll från balkongen. 

Jag var den andra föräldern, i ett annat liv än giljotinens förstås, men han gjorde inget annat än bad mig välja livet för att rädda barnet i mitt nuvarande liv. Min egen Gud är min själsfrände som tog sitt liv, jag är inkarnationen av den andre föräldern. 

Barnet, barnet som inte klarade sin nacke är min SON, också min egen GUDS son, just nu i detta liv. Han förklarade inte i ord, bara i så mycket kärlek men ändå en desperat, den djupaste längtan efter mig och vårt barn, jag måste bara ner på jorden igen och rädda vårt barn.  

Han tvingade mig inte men min själ har aldrig någonsin skrikit så högt av kärlek och sorg samtidigt.

Min Gud, mitt allt, mina barn, det är bara därför jag ens föddes.

För att föda Hans barn på nytt och han lovar att göra allt som går för barnen och sända sonen den far han egentligen ska ha. 

Fadern, min själsfrände min egen Gud finns i mänsklig form på planeten och det är menat att vi ska återförenas som människor här och nu egentligen, men jag måste ner och befria oss från alla stenar som fortfarande ligger i vägen och han kan inte mer, han måste kalla in ett barns far. 

Jag ser andra scener, en välbärgad man som går omkring i vackra miljöer men kan inte hitta någon mening med livet. 

Det är det enda jag förstår av den scenen men min själsfrände berättar snart att mamman i första scenen var hans mor och han var barnet som såg sin mamma mördas. Hon är i detta liv min egen mor. 

Samma mor som tog sitt liv i Barcelona för att jag i det livet dog ifrån henne som barn. 

Vi har just nu bara en tråd kvar och det är min son VÅRA BARN, förutom min nuvarande mor som har lämnat mig för ett annat sorts liv.

Han har lovat mig att vi ska se min egen gravsten tillsammans i Barcelona en dag, men jag hann aldrig bli säker på om vi gör det som människor eller från en annan plats. 

Jag måste bara ner igen för att rädda barnen nu och räcka över honom till sin far, vart han nu är kan jag inte veta, inte ens om jag lever så länge att jag får uppleva honom själv mer än så på vår planet.

Jag landar långsamt, och ser scenen från baksidan av datortomografimaskinen. Rummet är fortfarande i ljust rymdblått medans jag landar ner på britsen och ser mig själv från sidan när jag förs tillbaka in i min kropp och slutligen börjar andas och kan försiktigt öppna mina ögon. 

Det första jag ser är mig själ, i en enorm spegel.

Nyfödd, förvånad och med ett uttryck i ansiktet som om jag precis kommit upp ovanför vattenytan och ska leta efter mitt första andetag.

Min mun är torr som om jag nyss varit död för det vet jag redan innan hur det känns och jag orkar bara titta i några sekunder, innan jag vill sova.

Sköterskan är orolig och vill få upp mig, jag vill ha vatten men ångrar mig direkt och vill bara sova för jag kan inte ta mig upp.

Sova igen, sova sova sova svarar jag sköterskan som i bakgrunden börjar tillkalla hjälp.

Min Gud, min själs ande jag älskar dig.

Det finns mycket mer att berätta om just den resan som ni aldrig kommer få höra. 

Men den här är passande på ett annat sätt än ni kanske ser den.