Äntligen en update!

Ett år efter krampanfallen som ledde till att jag avled och återupplivades på sjukhuset, var det dags för ett återbesök, dock hos ny neurolog specialiserad på epilepsi. By the way, jag har fått tillbaka reflexer i armarna men fortfarande noll under midjehöjd. 

Vi skippade EP-utredning, då hon ansåg att det inte är en vanlig EP och hon trodde heller inte att vare sig vasospasmen eller artär blödningen ensam går att åtgärda - neurologen berättade att om man har extrem instabilitet i kraniocervikala övergången kan man få krampanfall av att tala, tugga, åka bil.

Då hade hon ännu inte tittat på mina diagnoslista, bara konstaterat att jag har fått cervikal krage utskriven.

Det blev inget mer gjort än att skicka vidare diagnoserna till nytt neurokirurgteam på annat sjukhus då Akademiska sjukhuset drog in sin utlovade operation två månader innan det fatala krampanfallet- oklart om jag får komma in på nya sjukhuset.

Det innebär att det är ändå 100 procent min steloperation jag behöver, tyvärr krävs över en miljon SEK för att kunna få den utförd om Sverige säger nej igen.

Jag vet inte varför den blev indragen men i journalen står att det kändes alltför riskfyllt - vad kan vara mer riskfyllt än att jag dog av "internal decapitation" och fick återupplivas?

Jag har sviter, måste bära krage dygnet runt, undvika att tala, tugga, åka bil, men jag lever och vill ha min rätt att vara lycklig att jag överlevde.

Några nära personer har lämnat mig för de ansåg det olämpligt att jag tackar min Gud för livräddningen.

Jag hoppas det finns andra människor som orkar inse att man tror vad man ser, känner eller vill tro.

En tro har aldrig ansetts olämplig i Sverige vad jag vet, men jag önskar att fler får känna sin tacksamhet på något sätt.