Flashbacks och PTSD

0 kommentar(er)
Föreställ dig att du vaknar en morgon och känner dig svag, och inom en vecka är du förlamad såpass att du inte ens klarar att stå upp, och måste ha hjälp med att hälla upp lite mjölk i ditt morgonkaffe.
Flera gånger åker du till akutmottagningen där läkarna skrattar åt dig för att du redan tidigare haft konstiga symtom som man viftade bort som psykiska problem... 
Till slut får du dem att åtminstone ringa bakjouren som säger att du ska ligga på IVA, och du får inte bli andfådd, då ska du vidare till större sjukhus.
Du läggs in, men inte på IVA. 
Utan inslängd på ett rum helt utan övervakning. 

Du tänker att du kommer bli ordentligt undersökt tills man vet vad som är fel, men du bara ligger där tills den rondande läkaren berättar att sjukgymnasten kommer undersöka innan du åker HEM. 
Sjukgymnasten anländer med ett bälte och en medhjälpare och nu börjar den så kallade undersökningen. 
Du kan inte göra motstånd, för du är förlamad. 
Trots att du gråter av smärtan, så drar de dig i bältet, genom hela korridoren och tillbaka igen. 
-Så nu har du gått, du kan åka hem.
Du gick inte, du hängde i ett bälte och grät och hela din kropp gick sönder. 
Sedan får du åka hem utan ett enda hjälpmedel och du klarar inte ens att krypa längs golvet.

Jag har försökt bita ihop genom alla trauman under dessa fem vidriga år, men ibland så brister allt. 
Jag är livrädd för att råka få fel läkare och att hamna på akutmottagningen är en mardröm som ger mig ångest och tårar både innan, under och efter. 
Vårdorsakad PTSD. 

Stöd min operation genom att dela insamlingen :