Ibland...
Många dagar har jag hopp om att kunna lösa det, reda upp skadorna och bli människa igen.
Dagarna av hyfsat gott humör trots smärtorna har sedan Barcelona varit fler än de svarta dagarna av hopplöshet trots enorma trassel och väntan i vården....
Men när det är svart så är det svart, punkt.
Dagarna när man uppgivet och med ett stort ledset hål i hjärtat väntar på Liemannen.
Den här gången var det alltför mycket tid uppe från sängen som löste ut det.
När inte smärtlindring hjälper den vansinniga attacken av smärtor från nacken upp genom huvudet.
När man känner hur hjärnan nästan vrids om och det drar som om någon försöker dra in ögat med hjälp av virknålar och det krälar och kliar där inne i hjärnan.
En osynlig hand tar stryptag så du inte kan svälja och man får tvinga sig att andas för autopiloten är sjuk.
Svagheten smyger sig på, först kanske jag inte tar mig uppför trappan och sen när jag försöker lyfta mjölkpaketet för att hälla i morgonkaffet så orkar jag inte och välter allt över bordet.
Lägger mig igen, känner hur stryptaget får trycket i skallen att stiga.
Försöker byta ställning men orkar inte lyfta huvudet.
Hela mitt väsen skriker att jag inte kommer hinna. Jag dör eller blir förlamad för alltid.
Döden skrämmer mig inte.
Men att lämna mina barn skrämmer mig.
Att inte få göra klart vad jag vill krossar mitt hjärta.
Att bli en grönsak skrämmer mig.
Vi lever med det här.
Räknar med att kanske inte överleva.
Men ja ingen vill ligga så här ett helt liv heller, smärtorna är ofattbara.
Jag hoppas skovet för denna gång inte blir alltför långvarigt, och att 2021 kommer med en stor skopa av hopp, behandling och tillfrisknande 💞