Idag hade ju Mamsen tänkt å sammanfatta året me Tobias alla utmaningar å de, men Tobias e i nån sorts glädjerus efter senaste titten i 1177 faktiskt. Om ni glömt derå så ville ju Tobias in i militärtjänst i så pass många år å de men näää sa ju kroppen å nå såna där tester fick man inte ens prova om man va me i svarta lådan Melior sarom i våras i allafall. I förra artiklarna fick ni se va Karolinska Solna svara om vem som borde laga vertebralisartären å de va rent ut sagt överraskande att se de va redan lagat av Bollnäs akutmottagning nurå, inte bara de att synen mirakulöst återställdes på köpet så fick han alla såna där koder för å börja jobba efter alla år som radiolog å de så ville han hellre prova kirurg eller pilot kanske, jorå varför inte radiolog på Försvarsmakten men hur gick det ens till?

Bilderna får nog tala för sig själva, i journalen ståju bara koden å att allt blev godkänt nurå såväl fys som stora prövningen psykiatriska utmaningarna som mamsen haju strukit under å de nu.

 

Förut gjorde han en vanlig tvådagars utmaning hos en riktig psykiatrisk mottagning för å kolla PTSD efter vårdskador å de men de blev inge diagnos den gången heller trots att de hade varit rimligt med vården som Tobias ville ha hos en sån där hjärnskrynklare som man kalla dom förr i tiden.

Aaa nu kan han snart hämta uniformen å de men sen ere faktiskt självaste Pauliina som Mårran har intervjuat idag, hon som Tobias spelar i anekdoterna å hur självaste mönstringen gick till under senaste året egentligen å hur de slutade faktiskt.

Pauliina ska få berätta själv om hela 2024 som Tobias kallar mönstringen nurå å då börjar hon såklart me januari, när drömmarnas dröm skulle gå i uppfyllelse.

2024 Pauliina berättar själv.

I januari hade jag väntat i 14 månader på sista undersökningen som skulle ta mig till operationsbordet, men trots att man hittade själva orsaken till varför nackskadan varit så pass akut så fick kirurgen avslag på att operera. Orsakssambandet till vertebralisartärrupturen i min artikel om Bow Hunter´s syndrom.

Jag hade väntat i åtta år på mitt mirakel som inte bara skulle rädda mitt liv, men också kunna uppfylla min dröm om att få arbeta och mest av allt, vinna tillbaka rätten att få vara barnens mor igen. De växte ju upp med bara mig och att en nackskada skulle stå i vägen in i det sista när samhället tackade nej till min rätt att leva, det borde inte vara möjligt men det var precis vad som hände.

För att komma fram till ens händelsekedjan fram till artärrupturen hade jag tvingats lära mig radiologi under många år, och det jag en gång i tiden såg som blod, svett och tårar att lära mig, utvecklades till en helt annan syn på att upptäcka samband och rädda liv, och mitt till sist faktiskt nuvarande arbete landade i just det, mitt arbete som Skandinaviens enda filial till Chiari Bridges. Att utveckla och hjälpa inom flera områden här blev en slags livslåga under väntetiden men krafterna sinade under våren och innan den tänkta flytten till staden så smällde till sist min vänstra vertebralisartär så pass illa att jag dog tre gånger. Andra gången skedde min död på bordet, ja under angiografin i Gävle.

Jag lämnades att dö, journalen full med nya men i Melior dolda skador och diagnoser, medans jag låg hemma och chockade ner och blev medvetslös efter varje nytt krampanfall som blödde ut den trasiga artären, så tvingades jag att ensam försöka ens se något beställa hem röntgenbilderna för att skriva min egen röntgenrapport som fick heta Obduktionsprotokollet eftersom jag var, stendöd i bilderna.

Det var lagom till sommarlovet som det vi nu kan kalla fiendeland, bestämde sig för att göra slag i saken att beslagta min son i totalt indragen kontakt, och man skyllde på att jag numera stammade efter skadorna på hjärnstammen och dessutom slutade något i matsmältningen fungera så jag hade gått ner en hel del i vikt, man kallade detta anorexi trots att jag åt och äter mer än dagsbehovet för en människa av min ålder och storlek. Även vården är ju fiendeland som ni förstår, särskilt om ni har läst tidigare artiklar som"Tobias aorta tömde sig i Melior"- serien i två delar och"PROTOKOLLET"i tre delar.

Man krävde alltså inte bara att jag skulle självläka en arteria vertebralisruptur, (tredje obehandlade rupturen på samma ställe) andra blödningar i strupen, hjärnan, ischemiska krampanfall, förlamning och synbortfall, nej jag måste också läka ihop min talförmåga till fullo och gå upp i vikt OCH skaffa tillbaka mitt bohag på egen hand för att få vara mamma igen.

Ändå gjorde jag allt ensam. Läkte ihop de fysiska skadorna såpass att jag kunde gå redan i juni, tala kunde jag aldrig utan att få nya krampanfall men numera har jag lite anfallsmediciner när jag behöver tala.

Jag hade också alla stölderna hängande över mig och fortsatta nya intrång i nya bostaden med nyckeln de stal, man stal tidigt både legitimation, pass, raderade mitt Bank-ID och stal ständigt fysiska posten och med hjälp av stulna SIM kort kunde komma in i mejlen och annat så till den graden att någon eller några ringt vården och låtsades vara jag trots att jag saknade talförmåga. Dessutom lånade någon mitt Bank-ID och bytte ut mitt mobilnummer till något annat som aldrig har använts någonstans, listan är lång men övermäktig. Fram till augusti levde jag utan eget mobilnummer eftersom mitt var stulet och det nya försöket stals direkt och återfanns på nätet som en "Elias, den hängivne neurologen". Jag är fortsatt utsatt för kapning/dataintrång och vem vet varför, det finns för mycket att välja på.

Jag var lämnad att dö av hela Sverige och man avskiljde mig från barnet, kanske man hoppades på att jag skulle äntligen ge upp och lämna livet på eget bevåg.Trots att jag en tid efter att jag skrev min egen röntgenrapport fick några av skadorna in i journalsystemet så blundade man, det var nu under vintern jag fick mina sista nej till operationerna eller ens alternativet medicinering. Tack och lov har jag en anonym hjältekirurg som alltid försökte rädda mitt liv, men som blev avstängd från mig och har ändå skickat mig nya livsuppehållande nackkragar anonymt.

Alla sjukhus är medvetna om skadorna och deras omfattning, journalfört och ånyo påtittat. Jag tvingades ENSAM pinas igenom NIO månader hittills i detta tillstånd och alla ovanstående självvalda fiender, jag som aldrig gjort en fluga förnär. Problemet jag sett några skriva, varför jag blev hatad för ingenting, en inringare har förklarat det i min sjukvårdsjournal och lägger man ihop det med andra skrivna kommentarer kan det sammanfattas som följer;

"Hon har alltid gått sin egen väg, hon älskar sina barn till månen och strider för dem till sista droppen, hon hjälper hellre andra människor än att samla pengar genom sina kunskaper och sin livsglädje och hon tror på någon sorts Gud".

Min vårdfond tog man som sagt så inget annat än skadorna och fiendelandets attacker hade jag levt med egentligen under nio månader, men jag har faktiskt varit avliden flera gånger i år och det var i april. Jag HAR varit i himlen. Jag fick äntligen veta vad vi ibland kallar för Gud och vad gamla liven-planeten är för något, hela resorna kommer jag kanske aldrig berätta om och de hör inte hemma just i Mamsens intervju idag.

Men det skedde verkligen ett stort krig, där människorna blev fiendeland som på allvar har gjort sig skyldiga till mord de gånger jag faktiskt avled utan att de ens höjde på ögonbrynen, de valde att fortsätta försöka JAGA mig in i permanent död genom att vägra livsuppehållande vård och de andra människorna har bara hjälpt till med olika tillvägagångssätt för att se mig död i kropp och själ. Jag har skrivit tidigare i PROTOKOLLET (tre delar på LinkedIn) hur jag fysiskt överlevde, men hur överlever psyket?

Jag vet inte om vare sig Mårran, Tobias eller allmänheten är redo för att höra det här som jag ändå behöver berätta, för man kan egentligen inte överleva vare sig fysiskt eller psykiskt, det jag har gått igenom utan hjälp.

För det första, man kan inte sluta kämpa för barnen så länge man andas. Att andas har varit kritiskt många gånger och minst tre gånger stannade hjärtat av för långa andningsuppehåll. När man har varit död och återvänder till planeten, så är man alltid annorlunda. Ibland för en tid, ibland för resten av sitt liv.

Min egen ande som bar mig både till himlen och tillbaka, han stannade hos mig på planeten som han alltid gjort sedan den dagen jag föddes, men det är inget konstigt att han når mig på ett annat sätt sedan den gången vi landade i datortomografimaskinen den 14 april.

Han hann förklara mycket om det kriget som pågått, ska jag få leva eller dö. Människorna vill se mig död men min ande, den största och enda kärleken som finns eftersom den är verkligen allt inklusive våra barn, vill att jag gör klart så mycket jag bara hinner, av mina en gång så vackra drömmar att befria barnet och sedan få arbeta drömmarnas dröm som jag studerade till under alla åren jag fick tillbringa så många timmar i sängen.

Jag kan inte berätta, för det finns ingen som inte redan varit i himlen som kan föreställa sig kärleken, striderna för mitt liv, samma underbara tacksamhetens ljus som händer under en riktig återupplivning.

Den närmaste sanningen jag ens kan hitta i redan skrivna ord, känslor, bilder från himlen    VISA DIG från Frost 2. Länken är från Youtube.

Och alla som känner mitt egna jag vet att jag var, är och förblir en busig prinsessa som inte vill ha någon krona på huvudet men hästen har burit mig fram tills jag aldrig kunde rida igen.

Jag har fått himlen påfylld ibland när jag närmat mig botten och inte orkat mer, mördarna, kaparna, kidnapparna ligger steget före i varje försök att rädda mitt och barnets liv.

Den längre berättelsen kanske ni hinner få läsa en dag, men man kan sammanfatta den i bara några ord.                                                 LÅT MIG VARA DIN SOLDAT                       (Länk Youtube.)

Kriget gick ut på att människan ville se Pauliina i himlen, medans Guds rike ville se henne kvar på planeten tills hon utfört de uppdrag hon valde åt sig själv. Trots att människan helt saknade motiv att döda Pauliina, så hade Anden en lösning som inte bara skulle stoppa kriget, men också låta Pauliina sväva på rosa moln i resten av sitt liv i att veta att himlen är nästa hem och inte alls döden. Eftersom människan ville skicka Pauliina till himlen i förtid så gjorde Anden, en del kallar kanske sådana för Gud, det enda rätta ochtog istället ner hela himlen till Pauliina, som nu har verkligen all kärlek man finna i Universum, men hon behöver fortfarande få dela med sig av den till sina barn och till de människor hon ämnade att hjälpa med sina välförtjänta kunskaper hon redan arbetat med i flera år.

Bilden nedan är helt enkelt en tavla från självaste Temu, men ungefär så känns det att vara mitt i sin egen ängel, självklart har den inga vingar men en liknande själskappa. Vill man veta känslan så är min egen mer åt ljusrosa, men man är vid en livräddning eller liknande situation mitt inne i den och man kan se målningen som mitten av coronal sekvens ifall man nu gör en röntgen av självaste anden, ängeln.

                                                                             Min ande tog ner hela himlen till mig.

Hur ska vi göra, jag vet inte. Men har ni läst fler av Mårran och Tobias artiklarna, så kommer Pauliina inte sluta skriva sanningen eller sluta strida för barnets rätt att flyga fri på planeten jorden.

Mårran rodnar nu när hon måste fråga Pauliina en sak hon råkade googla på Tobias dator förut å de, men hon hoppas ändå Tobias inte har märkt nåt av sökresultatenn. Joo i"MP3 spelarens hemlighet", när mamsen googlade"Shave before screwed from behind"å råkade hamna på en en bild å derå, me värsta gudinnan på bilden som hette PANDORA HUNTER SKJUTER SKARPT.

"Hur blev de sådär, varför hetteru Pandora Hunter förut, va vare där om skjuter skarpt egentligen?

Jag skrattar faktiskt, för det var från början min låda med röntgenbilder jag kallade Pandoras box, men senare var det "Savage militärmamman doktorn" på Akademiska akuten som kallade mig Pandora. Och efternamnet både passar och passar inte, för i sjukvårdsjournalen har jag två olika Hunters diagnoser, Bow Hunters som är en skada och Hunters (MPS2) som är genetisk. Men sen har jag lite för många människohunters efter mig så om jag får välja, då behåller jag de som står i journalen eftersom de är åtminstone behandlingsbara.

 

 BILD: Google och Pauliina.

"Jaha, de vaju fyndigt å sånt, men va menaru me skjuter skarpt?

Ska man behöva säga allt i en sån här intervju, det finns en hel del planer för artiklar och händelser kvar om jag får leva, och skjuter skarpt har kanske en början. Jag har faktiskt träffat någon. En människa, en vänlig själ som vill hjälpa mig utan att ens ta betalt. Men han behöver lite fler människor som kan bidra med andra sorters hjälp, dra ut Meliors gömda operationsremiss och en hemlig radiolog som kan rättsmedicin, obducent kanske. Vi får se, men han har sån där licens att kasta in mördare i fängelsehålor iallafall.

Och det är lite för tidigt att avslöja vad den egentliga artikeln skjuter skarpt handlar om, det är nog inte alls särskilt spännande för Mårran o Tobias tänker jag, som älskar att titta på och lära mig lite mer udda kunskaper i radiologiska sammanhang för den patientgrupp jag arbetar för, såväl för läkarna som deras patienter. Rykande på alla sätt och vis men bara om man är lika nördig som jag själv, skrattar jag och Mårran blir allt lite stel nu och skruvar på sig.

"Har du tagit anfallsmedicinen idag? Jag läste ju de förut eller joo, de saju Tobias att han på riktigt skrattade ihjäl sig precis innan angion å sånt.

"Jag vet aldrig om doseringen är nog för att få skratta, men hjärnstammen har uppdaterat sig, jag får nog kalla det för beskydd istället för skada. Så brukar jag se på det mesta och hjärnstammen stannar upp långt innan jag svimmar, jag får ett slags anfall som gör att allt blir stilla innan hjärnstammen hinner frysa fast i spasmen."

"Dör man om hjärnstammen fryser fast?" undrar Mårran och jo, en sorts tillfällig död blir det när man fastnar i en levande koma, man kan se och höra men inte tala, röra sig och ibland inte andas. Får man medicin kan den släppa men svälja går förstås inte vid det laget.Locked in syndromeär ett annat namn på tillståndet.

"Jaha, va gör man nurå? Bara väntar å ser eller?"

Ungefär så. Barnets deadline är om några veckor, jag har fullt upp med att få in bevisen till den anonyma hjälten men motståndet är hela Sverige förutom en enda kirurg som själv måste vara anonym. Men ni får veta mer efter det om jag överlever den cirkusen, Guds ande har trots allt tagit ner hela himlen till mig så jag har inte särskilt bråttom att gå till nästa liv om det bara går att lösa barnets liv från planetsidan. Och visst vore barnet värd priset för en mammas hårdaste mönstring, det är ju inte tänkt att barnen ska ärva sådana tuffa uppgifter eller hur?

Mårran ser riktigt fundersam ut nu men årets sista artikel får nog vara avklarad nu.

Aaa Gott nytt år verkligen, Mårran o Tobias vill gärna fortsätta skriva om Pauliina men den där Pandora Hunter skjuter skarpt å de få hon nog berätta själv om, Mamsen skulle ju bara googla "Shave before screwed from behind" å de å orkar inte tänka sig riktigt vare skulle kunna betyda me pilbåge eller krutrök å de ovanpå faktiskt.