Tuff vecka.

Framåt dagen domnade halva huvudet bort men med en gräslig smärta under - men på "fel sida".

Jag försökte fråga någon av mina läkare om jag behövde oroa mig men nådde inte fram så, jag bestämde mig för att försöka sova bort tiden med smärtan. 

Torsdag morgon väntade en riktig surprice när jag vaknade - jag kom inte ur sängen! 

Så fort jag försökte sätta mig, snurrade världen så snabbt att jag föll handlöst. 

Jag tänkte ignorera även detta och kröp baklänges ur sängen för att ramla ihop vid minsta rörelse - men fick toabesök, kaffe och kläderna gjorda. 

Men det var inget vidare trevligt så jag återvände till sängen för att försöka sova bort det - jag hann inte utan svimmade halvvägs ner. 

Sedan tillbringade jag 10 timmar på en brits på akuten i Hudiksvall och kan inte ens räkna hur många gånger jag tuppade av för att jag försökte vända mig, sätta mig eller bara låg stilla på rygg... Innan jag blev undersökt. 

Det gjordes noggrant när det väl hände, här uteslöts stroke, hjärtproblem, hjärntumör och kristallsjukan. 

Men trots att jag hade min utskrivna journal med diagnoser med mig, så vägrade man ta till sig nackproblem eller att kontakta de läkare som faktiskt känner mig - så jag skickades hem i samma skick följande dag. 

Anfallen gick i regress efter tre dygn så jag var åtminstone på benen när jag träffade min neurolog nu under veckan... Som höll med mig om att det beror på nackskadan då allt annat uteslutits. 

Well jag var glad att själva anfallen gick tillbaka även om smärtan blev kvar, men säg den lycka som varar för evigt. 

Igår började de om. 

Trött nu. Uppgiven och kraftlös. 

Jag borde få vara mamma istället för den här oändliga historien.