Förstoppning i hjärnan.

Det finns inget som hjälper, man kan inte göra annat än rastlöst vandra fram och tillbaka eller vrida sig av smärta i sängen. 

Det känns som förstoppning, kolik i hjärnan och man vill bara hälla i laxermedel, dra ur proppen eller sticka hål!! 

Men jag är så förtvivlat trött att jag ändå lyckats sova bort en hel del, skönt!

Jag vet egentligen att plötsligt en dag så har den värsta proppen i huvudet liksom släppt, men det är en klen tröst mitt uppe i det och man vet att det kan ta en eller ett par veckor.

Men så igår sprack ballongen äntligen och min näsa rann som en flod... phu!

Dagen eller dagarna efter brukar vara ett under av lättnad även om resten av smärtorna är kvar, men trycket lindras inte ett dugg av att ligga stilla som de andra smärtorna gör.

Och i lättnaden så tror jag att jag fixar lite ansträngning som att vara uppe en liten stund för länge, längtar ju så efter att göra vad som helst!

Det fixar jag inte alls, visar det sig alltid, men det var roligt att försöka. 

Längtar så mycket efter livet!

Jag är tvungen att fixa det här på ett eller annat sätt, och ja det är en stress och en skrämmande summa för operation. 

Men ändå känner jag mig lugnare än någonsin mitt i all smärta... Jag vet åt vilket håll jag ska gå och har tagit mig över så omöjliga hinder. 

Trött på att vänta... Min son är ännu tröttare på att vänta på att få en mamma, hans barndom swishar förbi i rasande fart...

Det är ändå ingenting jämfört med hur det har varit, att inte ens haft diagnos och ständigt bli misstrodd, ett stort svart hål utan vägar ut. 

Nu finns en väg ut, men bara om man har råd. 

Så tankarna och måendet utöver smärtan är lite upp och ner. 

Känner mig stark och lugn, utmattad och förtvivlad på samma gång, men så mycket bättre. 

I may not be where I want to be, but thank God I'm not where I used to be ❤️