Skitdag(ar).

Ändå gör det ont, bortdomnat men med en elektrisk smärta så jag får akta mig för att röra ansiktet eller mitt högra öra, då får jag ett knivhugg. 

När det väl dragit igång så är det benens tur att joina idag. Stela i spasmer och som invirade i taggtråd och det sticker och skär i låren med stora fläckar av känselbortfall och det högra benet känner av en förlamning. 

Det hade varit hög tid för en liten promenad idag men spasmerna eskalerade efter att ha följt sonen till skolbussen imorse så det är kanske en dålig plan... 

Egentligen har jag många måsten idag men efter att ha roddat i magnetkamera-undersökningen som ska göras på måndag vet jag inte om jag orkar mer idag.

(För övrigt en onödig undersökning som inte visar något de klarar att tyda här men jag kan inte styra över det.)

Man önskar att man bara fick ge upp. Snälla, jag har kämpat så länge, jag vill inte mer. 

Jag vet ju att jag inte får någon hjälp och insamlingen går sådär!

Jag vet inte varför så många inte vill dela den, det kostar inget....

Det är inte lyx och flärd vi ber om, jag behöver bara överleva och slippa handikappade smärtor. 

Jag orkar inte mer, men jag måste. 

Jag måste slåss för att rädda de sista åren av lillens barndom ❤️