Det finns inga bevis.

Ganska rejält också, du kan knappast ens tänka på att stödja på benet och du vrider dig i smärtor. 

Väl framme hos läkaren (äntligen, det var en pärs att ta sig dit) så möts du av oförstående och misstänksamhet.

-Det finns inga bevis för att ett ben kan gå av!

Ta en Alvedon och vila en stund, du har säkert sträckt dig. 

-Men jag vet att benet är av, titta det är helt blått och svullet också!

-Okej jag ska ge dig en chans bara för att bevisa att det inte är av.

Läkaren tar fram en kaffekopp med en skvätt kokkaffe och börjar tömma den försiktigt för att sedan sitta och noggrant studera sumpen som blev kvar. 

-Hmm näe. Se själv, det står här i kaffesumpen att ditt ben mår bra.

Här ska du få något att sova på så du stressar av och slutar inbilla dig saker. 

Jag skriver ut en drömfångare också för säkerhets skull. 

-Men vänta! I grannlandet brukar man ju röntga benet för att veta?

-Jag har hört talas om dylikt hokus pokus men det finns inga bevis för att det fungerar!

-Men tänk om jag behöver gipsas? Eller opereras?

-Gips! Lilla vän, dina muskler skulle förtvina på tjugo minuter och sedan kan du aldrig mer gå. Och jag är ledsen men det här är ett sjukhus, operationer får du leta någon annanstans.

Livet med Kraniocervikal Instabilitet och Atlantoaxial instabilitet i Sverige år 2020.