Tråkig upptäckt.

Känseln i mina fötter har ju varit på resa sen en tid, kanske till och med helt flyttat ut eller ligger begravd någonstans. 

Så började bortfallet klättra upp på benen. 

Bortdomnat men därunder stor smärta och spastiska gångstörningar och det steg i höjd för varje dag.

Dagen då det nådde över revbenen så hade jag redan bokad telefontid med kirurgen så jag inväntade det. 

Jag hittade dock en märklig kroppsställning i sängen som kunde lindra litegrann, och lyckades sova en stund.... 

Well. Han sade akuten. 

Jag måste fundera på det. Var verkligen helt slut efter en vecka med många timmar på transport och en ny transport med påföljande timmar på en brits eller ett golv lockade föga. 

Valde att vänta litegrann, ställde klockan på x antal timmar som jag gav mina ben att skärpa sig. 

Jo, jag var väldigt orolig och upprörd över symtomen, men av någon anledning räckte det långt för min oro med att kirurgen åtminstone var informerad. 

Jag litar på honom vilket är superskönt men lydig är jag inte alltid. Akuten är ångest. 

Somnade utan både tandborstning och krage, men vaknade till någonstans av brännande lungor när jag glömt bort att andas, och fick på mig kragen innan jag sov vidare. 

I stort sett ett dygn förutom kisspaus och lite fil. 

Det var bättre när jag kom till liv. 

Det hade dragit ihop sig till att nå halva vaden och blev bara värre om jag försökte gå mer än några meter så jag ansåg det vara hyfsat lugnt just nu. 

Nästa dag en kort promenad, visst spasmer men inte grava känselbortfall till revbenen iallafall. 

Så kom idag. Vilket väder alltså!

Kanske dags att prova en liiiiiten promenad på morgonen innan det blir för varmt?

Kragen på lite löst som jag brukar den första sträckan innan nacken berättat hur mycket stöd den kommer vilja ha idag. 

Tjugo meter kom jag. 

"" vi tänker inte gå, vi ska bara stå här och trampa i spasmer på stället eller vingla med benen brett isär".

Upp med kragen ett hack, hjälpte inte. 

Två hack till, nu hänger huvudet bara på käken men bakhuvudet kommer inte upp. 

JAG KAN GÅ!!!!!!!!!!!!!!!!!!  

Förvisso inte någon catwalk gång eftersom fötterna fortfarande inte har någon känsel, men benen BETER sig!! 

Efter en bit blir det för jobbigt, jag måste pressa hakan mot framstycket nedåt för att komma upp lite i bakhuvudet och käkarna värker, så jag sänker ett hack under tiden som jag trampar på framåt. 

Jag hinner knappt reagera.... Räddar mig i absolut sista stund, när benen SEGNAR IHOP SOM KOKT SPAGHETTI. 

Chockad drar jag upp kragen på max igen och tar mig hem, och ska försöka minnas, vafan som hände. 

Glöm inte att kika in på Facebook sidan Drömmen om ett liv

om du vill veta mer eller dela insamlingen för operation. 

❣️