Hur gick det för barnen?

Jag möter föräldrar till barn med svårlösta mysterium till symtom. 

Varma omhändertagande föräldrar som vänder ut och in på sig själva för att balansera mellan rollerna som den trygga lugnande famnen och den andra som oroar halvt ihjäl sig och vill ha hjälp och svar.

Men tragiskt nog också nu vuxna människor som hade en helt annan typ av föräldrar när de var små och hade ont. 

Föräldrar som tyckte att barnets smärta var obekväm och i vägen för deras lycka, föräldrar som ignorerade eller till och med gick till attack antingen verbalt eller med fysisk misshandel, i sina försök att få barnet att upphöra med att visa eller uttrycka sina symtom. 

I den första kategorin ser jag ofta trygga barn som lugnt och glatt kämpar sig igenom det mesta på barns vis.

I den andra kategorin, av de som har berättat, har de fått men för livet.

De växte upp med känslan av noll värde och vad de fick höra om sina smärtor gjorde det inte lättare att försöka att inte känna smärtan. 

Traumat har lett till PTSD som är svår eller näst in till omöjligt att behandla bort för en del. 

Tänk dig själv att som barn få stryk för att du säger att du har ont någonstans. 

Elaka hårda kommentarer eller kanske helt ignorerad, de ser dig som osynlig. 

Några av barnen fick medicinsk hjälp i vuxen ålder för det tillstånd de hade ont av, och som de borde fått hjälp med redan som barn. 

Vissa av föräldrarna har då äntligen förstått och försökt få barnets förlåtelse, då har det kanske handlat om förälderns okunskap. 

Medans andra föräldrar inte brytt sig nämnvärt om att de aldrig försökte hjälpa barnet.

Att förminska ett barn, att medvetet ignorera det barn som har ont eller är ledset, det borde ses som ett brott.

Att få tal del av dessa berättelser gör förstås riktigt ont i hjärtat. 

Men ändå är jag tacksam för att ni orkar berätta, och hjälpa andra att förstå 💞