En svart årsdag.

Min hjärna behöver återhämtning och vila, och ännu mer vila, för att orka kämpa vidare. 

Livet innebär ju inte bara att slåss för att få vård, det händer naturligtvis andra saker precis som för de flesta och det senaste året har varit extremt fullt av oväntade och även ganska väntade sorger. 

Bloggen kommer handla om något helt annat än likvorläckage och trasiga nackar idag.

Jag vet inte om hon hann läsa de sista orden jag skrev, men jag hoppas det mitt i allt. 

Tanya, eller Tanja som hon egentligen heter, svarade aldrig och jag fick förmoda att täckningen var dålig. 

Vi träffades när vi var sexton och gick på gymnasiet tillsammans, och eftersom eleverna bodde tillsammans uppstod snabbt små familjer av tonåringar som just flyttat hemifrån. 

Vårt gemensamma intresse liksom för flera andra, var hästar. 

Hästar och lite mera hästar, och under de nästan trettio åren vi kände varandra så bleknade aldrig känslan av syskonskap, att vara den lilla familjen från tonåren. 

Ibland gick vi åt varsitt håll för vi var inte särskilt likadana i tanken egentligen, drömmarna drog åt olika håll och hon var modig och alltid snabb, lite för snabb att gå dit hjärtat pekade för stunden. 

Men vi förstod varandra, vi skrattade magarna ur led tillsammans, vi grät av sorger och av glädje tillsammans, och vi berättade allt för varandra när som helst. 

Hon hade en längtan och tro som skiljde oss åt. 

Hon ville inte vara ensam. 

Någon utnyttjade hennes vackra drömmar om kärlek, någon blev hennes död. 

Vårt sista år blev helt annorlunda, efter att hon träffade Honom. 

Tanya hade ett snabbt temperament men ett stort och längtande hjärta som förlät ibland saker man inte ska förlåta. 

Jag tänker inte gå in på saker som hände eller vad hon berättade det första och sista året, mer än att Han förändrade allt, och hon vågade bara berätta litegrann under de perioder det tog slut men det varade aldrig länge. 

Tanya sålde sin älskade gård och flyttade in hos Honom och hon hade sina två barn vid sin sida den kvällen. 

Den kvällen som hon aldrig svarade. 

Jag får aldrig veta om hon läste. 

För han sköt henne tills döds där hon satt med barnen i soffan. 

Den här årsdagen är så svart så jävla svart. 

Sorgen och saknaden kommer aldrig ta slut men man måste hitta ett sätt att leva med den. 

Till skillnad från henne så är jag jävligt dålig på att säga hur jag känner ibland, kan tycka att det är bara jobbigt och onödigt. 

Men jag hoppas att hon läste det sista jag skrev, och jag ska försöka bättra mig. 

Imorgon kan det ju vara försent.